Reduktionsplikten
För att uppnå en minskning av växthusgasutsläpp från transportsektorn på 70 procent till 2030 jämfört med 2010 har olika styrmedel införts i Sverige. Reduktionsplikten för bensin och diesel är ett av dessa styrmedel som syftar till att främja användningen av biodrivmedel med låga växthusgasutsläpp.
Den svenska reduktionsplikten, som infördes från 1 juli 2018, innebär att drivmedelsleverantörerna varje år måste minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel med en viss procentsats. Uppfylls inte reduktionsplikten måste leverantören betala en sanktionsavgift. Reduktionen av växthusgaser uppnås genom att gradvis öka inblandningen av biodrivmedel. Växthusgaseffekten beräknas på hela livscykeln för drivmedlet i fråga.
Reduktionsplikten omfattar den totala försäljningen av bensin och diesel vilket innebär att mer än bara transportsektorns användning ingår (t.ex. användningen i arbetsmaskiner).
När reduktionsplikten infördes var den på 2,6 procent för bensin och 19,3 procent för diesel. Genom kontrollstationer vart tredje år har Energimyndigheten föreslagit gradvis stigande reduktionsnivåer för åren 2021–2030 för att nå 70-procentsmålet. 2024 skedde en stor förändring av reduktionsplikten. Från och med 1 januari 2024 sänktes plikten från 7,8 procent till 6 procent för bensin och från 30,5 procent till 6 procent för diesel. Anledningen till sänkningen var höga drivmedelspriser.
I och med den kraftiga sänkningen försvann den långsiktighet som tidigare fanns i reduktionsplikten. De nuvarande nivåerna på 6 procent kommer att kvarstå fram till och med 2026, därefter finns inga nivåer angivna. Branschen har uppskattat långsiktigheten i reduktionsplikten, och saknar nu en konkret plan för vilken roll biodrivmedel ska ha i vägtrafiken från 2027.
Kostnaderna för ökande inblandning styrs av tillgänglighet av biodrivmedel och deras växthusgasminskning. Hög reduktionsplikt innebär hög inblandning av biodrivmedel, vilka idag är dyrare än fossila produkter.